Min fina vän
Har inte varit här på ca 3 månader.. Det har hänt så mycket sen dess, mest tragiska och jobbiga grejjer. Men har som sagt min blogg för att jag ska kunna skriva ner mina tankar för att det ska lämna mitt huvud.
Kommer nu skriva om min kattunge jag köpte..
Åkte upp till Borås med Emelie, Jessica och Jojjo. Vi shoppade under dagen och hade en bra dag, men längtade tills jag skulle hämta min lilla katt. När vi shoppat färdigt hämtade vi min underbara lilla kisse :'D Mamma och Pappa visste inget sen messade jag dom påväg hem och de blev så fruktansvärt arga, lessna och besvikna att jag skaffat katt utan deras tillåtelse. Jag fick sjukt dåligt samvete men när jag såg Skruttens lilla söta ansikte så ångrade jag inte en sekund att jag inte berättat för mina föräldrar. Kan avslöja att de älskade honom när de väl sett hans söta lilla ansikte, päls och fluffiga svans. Jag menar, vem kunde inte motstå denna söta lilla kille:
Jag kom hem på natten med honom och fixade ordning allt såsom kattlåda osv när Mamma och Pappa låg och sov. Akilles va väldigt nyfiken på honom men Nuttiz bara va sur hahah.
Dagarna gick och Nuttiz va fortfarande sur på den lille, men tillslut kunde de iaf äta tillsammans:
Akilles och Lillskrutten blev allra bästa vänner och Akilles skyddade verkligen honom. Som denna bilden tex. Det är ungfär som att Akilles säger: "Det tillkommer lixom ett ansvar att vara storebror.. Man måste skydda lillebrorsan från allt ont som finns där ute."
De va som Helan och Halvan de där två:
Dagarna gick som tidigare, det enda som va lite läskigt va att han va väldigt mager, men bytte ut hans foder till fetare kattungemat. Vet ärligt talat inte hur uppfödarna inte kunde märka att han va så mager och liten. Han åt mest och sov. Han kunde knappt jama ordentligt och han va inte alls så galen som små kattungar ska vara. Jag trodde att han bara va sån, lugn.
Sen kom den morgonen jag önskar varje dag att jag sluppit.. Vaknade sent som vanligt då jag inte hade någon jobbtid att passa.. Tänkte ställa klockan för fick för mig att jag skulle upp tidigt, men gjorde aldrig det då jag la mig så sent.. Lillen nös och nästan hostade litegrann innan vi gick och la oss, men tänkte att det verkade juh inte vara nån fara med det, så vi gick och la oss.
Akilles gnydde lite på mig att jag skulle gå upp men låg ett tag till. När jag väl steg upp så ropade jag på Lillskrutten men han bara låg i Akilles säng och rörde sig inte. Jag blev rädd och gick fram till honom för att lyfta upp han. Hans huvud hängde inte med och han andades knappt.
Jag fick panik och ringde Pappa och va helt hysterisk och grät och sa att han va tvungen att komma hem så vi kunde åka in med han till Djursjukhuset i Jönköping. Pappa sa att han inte va försäkrad och att det kanske skulle bli dyrt och försökte lugna mig men jag va helt hysterisk. Pappa förstod juh att jag ville rädda honom så han åkte hem. I väntan på Pappa så ringde jag Djursjukhuset och blev bemött av en arrogant sköterska som bara sa att hon inte kunde göra något därifrån och sa inget jag kunde göra för att underlätta det för honom. Jag grät och skakade när jag pratade med henne och så betedde hon sig så?
Ringde Mamma och hon sa att jag skulle få i han vatten så jag satte mig ner med hans livlösa kropp i famnen och fick i han lite vatten med en spruta. Han andades så lite. Hade Mamma i luren hela tiden och sen började han skrika och spy över sig själv och mig. Mamma sa att det nog skulle gå bra när hon hörde han skrika. Vi la på luren och så kom Pappa hem. Lillen låg i min famn och spydde, andades lite bättre men skrek jätte plågsamt. Vi satt i köket en stund sen sa jag att vi måste åka in.
Vi satte oss i bilen och Pappa pratade med Emelie om vägbeskrivningen till Djursjukhuset. Det gjorde så ont i mig att han bara låg där och hade problem att andas och jag kunde inte göra något alls. Sen bara slog han upp ögonen och stirrade ut i tomma intet och han tog sitt sista andetag och bara försvann ur min famn. Hans liv slocknade och hans ögon blev helt svarta. Jag började gråta ännu mer och sa till Pappa att jag trodde att han hade dött. Vi stannade till och Pappa gick ur bilen och öppnade bildörren på min sida. Sen kollade han på honom och sa "Jamen det är han juh." Jag bara kände hur allt bara kolapsade och det gjorde så ont i mig att jag bara ville dö.
När vi kom hem igen så satt jag med honom i famnen jättelänge och han stelnade och blev stenhård. Pappa grävde en grav och när jag skulle lägga han där så låg det en mask i hålet och kunde inte släppa ner honom där då jag visste att massa maskar skulle äta på hans kropp. Pappa tog bort masken och så sa jag "jag klarar inte det här Pappa, jag kan inte släppa honom." Pappa sa: "Jo det kan du Caroline, du måste göra det." Jag pussade han på huvudet en sista gång och kände på hans långhåriga svans sen la jag honom i hålet och Pappa kramade om mig sen sprang jag därifrån. Jag var så tom, jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Jag hade skrikit åt Akilles att inte vara i vägen tidigare när jag försökte få i Lillen vatten. Nuttiz hoppade upp med framtassarna på mig och luktade på honom och undrde va det va som hände men jag bara stötte bort honom med och det gör fortfarande ont i mig hur jag kunde stöta bort dom så, precis som att jag sa till dom att det va deras fel..
Jag anklagade mig själv länge och gick och skrek hemma att jag inte hade nåt liv för att om jag gått upp tidigare så hade han levt idag osv. Jag åt inget och gick ner flera kilo. Jag pratade inte med någon och stängde in mig själv.
Vi vet fortfarande inte om han hade hjärtfel eller om han hade fått nåt i halsen eller hur detta kunde ske. Han hade till och med busat på kvällen innan vi la oss..
Jag har gråtit som fan nu när jag skrivit detta inlägget, men känns ändå skönt att skriva av sig. Saknar honom så fruktansvärt mycket! Vila i frid min älskade vän! <3
Usch börja gråta jag med!